Det är dags för ett studiebesök hos min danska leverantör av kvalitétselektronik. Nämligen Vitus Audio. Jag satte mig i Volvon och styrde kosan söderut mot Herning i västra Danmark.

Grundaren Hans-Ole Vitus har sedan en tid tagit ett kliv tillbaka till förmån för sin son Alexander, som numera är VD. Hans-Ole sysslar idag med R & D (research and development) som förmodligen är den roligaste delen med jobbet. Tillbaka till rötterna helt enkelt.

Alexanders högra hand heter Lukas, och jag har lika mycket kontakt med honom som med Alexander. Lukas har jobbat inom företaget i många år och är idag delägare. Även Alexanders mor jobbar inom företaget. Familjeföretag, sånt gillar vi.

Det är veckan innan fabriken stänger helt för semester, så antalet anställda var reducerat då flera redan fått ledigt. I vanliga fall brukar det var mer aktivitet. Det var dock ganska skönt, då jag kände att jag inte var i vägen och tog tid från den vardagliga verksamheten.

I fabriken tillverkar de så mycket själva som bara är möjligt. De har en stor maskinpark och kapaciteten är imponerande. Att göra så mycket som möjligt ”in house” ger dem en mycket bättre kontroll över produktionen och framför allt kan man hålla felmarginalen över krånglande produkter nära noll.

Alexander gav som alltid ett kunnigt och professionellt intryck och visade med säker hand runt i fabrikens (nästan) alla skrymslen och vrår. Han förklarade i detalj hur alla maskiner fungerade och det märks att han verkligen brinner för sitt jobb. Att vara insatt i alla aspekter av produktionen är naturligtvis nödvändig för en företagsledare men han beskrev allt på ett så vant och naturligt sätt som man bara får när man gillar sitt jobb.

Läs mer om Vitus produkter genom att klicka här

En modest utsida för denna typ av verksamhet. Insidan ger en helt annorlunda känsla.

I lokalerna har de även rekreationsutrymme med biljardbord och avslappningsmöjlighet. Perfekt efter en lång arbetsdag.

En av arbetsstationerna. Här kontrolleras bland annat fel i lackning. Dagsljuset från fönstrena ger ett perfekt släpljud och avslöjar skoningslöst defekter. Allt som inte är perfekt kasseras. På bordet ligger bottenplåten till en Signature-förstärkare. Ja, dessa kontrolleras också lika minutiöst.

På samma bord ligger även Alluxitys chassi (Vitus dottermärke) som genomgår samma rigorösa kontroll.

Vid dagar med dåligt ljus (eller vintern) används studiobelysning för att imitera solen.

En RI-101 mkII i Midnight Blue färg. Svårt att fånga färgen ordentligt med kameran. Den ser riktigt läcker ut i verkligheten.

Inbränningsrummet. 

Inbränningstiden är ca 2 veckor på all elektronik. Under den tiden märks det om någon komponent är felaktig och måste bytas innan den skickas ut till återförsäljarna.

Vitus gör som sagt så mycket de bara kan själva. Här ser vi deras kretskortsmaskin. Man matar "bara" in vilken produkt den ska tillverka kort till och trycker på baka. Ut kommer ett färdigt kretskort. Det är naturligtvis mycket mer avancerat än så och kräver mycket kunskap för själva programmeringen, men när det väl är gjort gör maskinen jobbet åt dig.

Alexander Vitus Mogensen förklarar hur kretskortsmaskinen fungerar.

Alla komponeneter sitter på rullar som matas in när de behövs. Ungefär som en skrivare som man sätter in olika färgpatroner i. Den vet även när det är slut på någon komponent, ungefär som ett intelligent kylskåp som säger till när det är dags att köpa mer mjölk.

Detta är en lödmaskin. De har många fler maskiner i sin arsenal, bland annat en maskin som kontrollerar kretskorten och om någon komponent har rest sig efter lödning. bara några få procent ger utslag och kan påverka slutresultatet. För gjorde man det för hand, men en dedikerad maskin gör det på 10 sekunder. För hand tar det mycket längre tid och är inte lika säkert.

En lasergraverare som används för att bränna in loggor, siffror och tecken på frontplåtarna.

En uppochnervänd Master Piece som väntar på trafos i botten.

Flertalet lödstationer finns. Golvet är dessutom av speciell typ här som inte ska orsaka elektrostatisk urladdning som kan skada komponenterna innan installation i apparaterna. Man måste tänka på allt. De anställda får tex inte ha vilka skor på sig som helst...

Ytterligare en rigorös genomgång. Alla tryckknappar som ska monteras på frontplåten synas efter lackdefekter. Lukas tog fram en till mig och frågade om jag såg något fel på den. Och jo, mycket riktigt, om man tittade nogrant syntes det mikroskopiska porer. Denna kasserades.

Vitus demorum! Ena sidan.

Demorummet från långsidan.

Master Piece slutsteg.

En Studer står i ena hörnet och ser imponerande ut.

I andra hörnet står en Micro Seiki Reference och poserar i väntan på lite kärlek. Detta är en raritet ska ni veta.

Inkoppling av senaste tillskottet i Vitus lineup, monoblocken SM-025. Lukas kopplar och Alexander hejar på.

Hela demorummet är på ca 65 m2 och rigoröst akustikbehandlat.  Det märks. Ett bra sätt att avgöra om akustiken är ok är att helt enkelt att sitta och prata. Kan man prata på en naturligt låg nivå och ändå tydligt höra vad de andra säger är det goda förutsättningar för att även musik kommer låta bra. Här hade Vitus hyrt in en firma från Slovenien som mätt upp hela rummet in i minsta detalj, både högt och lågt. Det var viktigt att inte rummet skulle bli överdämpat, sa Alexander. Detaljer försvinner och balansen mellan registerna uteblir.

Hela rummet andas av musik och alla mina favoritparametrar prickas direkt av:

Perfekt pinpointkänsla.

Stor, luftig och bred scen.

Rapp, tight återgivning utan tillstymmelse till hårdhet.

Jag får låna en telefon och söker snabbt upp några låtar som jag alltid brukar använda mig av för att testa system. Harry Belafonte – A fool for you, Jeff Beck – Brush with the Blues, Sophie Zelmani – Composing, Ole Frimer Band – Blålys over Brosten… allt fungerade perfekt. Jag behöver nog inte skriva mer om denna typ av låtar. Detta låter BRA och det SKA det göra.

Men jag glider snart in på lite mer okonventionella låtar för att testa hur avslöjande systemet verkligen är. Jodå, housemusik låter precis så tight som det ska låta, med en fyllig ”club”-bas och bra driv.

Disturbed – Down with the sickness, är långt ifrån perfekt inspelad, men spelas med bra pondus och kontroll.

Astrix – Deep Jungle Talk, är däremot riiiktigt välproducerad och det är inga problem alls att få både väggar och fönster att skaka. (Testa denna på egen risk. Goa Trance-genren är verkligen inte för alla…)

Systemet avslöjade dåliga inspelningar (som varje system av rang bör), men inget lät direkt dåligt. Det viktigaste var att den fångade det primära i varje låt: Nerv och känsla, och det var aldrig några problem att förstå vad musikerna ville förmedla med sin musik. Visst, alla andra ”hifi-parametrar" satt självklart också där, upplösning, klangkorrekthet, storskalighet etc, men det SKA det göra. Lyckas du även fånga nerven har du fångat mig.

Här blev vi sittandes länge.

SM-025. 50 watt i klass A, 200 watt AB i 8 ohm. Dubbelt upp i 4 ohm.

Masterpieceförsteget var kopplat till monoblocken vi lyssnade på. MP-L201 mkII.

Dacen var även den från Masterpiece-serien. MP-D201 mkIII.

Detta var en riktigt rolig upplevelse. Ett stort tack till alla på Vitus och speciellt till Alexander och Lukas som tog sig tiden att visa mig runt och svara på frågor.