Qln Prestige 3 Gen 2 har funnits på marknaden i ett halvår och nu börjar testerna trilla in.
Prestige 3 har länge varit grundpelaren i Qlns modellprogram och pris/prestanda var outstanding. När generation 2 släpptes var det många som frågade sig hur mycket Mats Andersen verkligen kunnat göra med bara 10'000 kr ökning av pris (119'000 kr).
Svaret? Mycket.
Hifistatement har testat P3 Gen 2. Texten är på tyska men jag har kört den genom google translate.
Qln Prestige Three Gen 2
Hittills har vi på Hifistatement inte arbetat med högtalare från det svenska märket Qln. Ett förbiseende – vilket snart kommer att visa sig. Låt oss därför gå direkt till att recensera helt nya Qln Prestige Three Gen 2, en elegant golvhögtalare med klassisk tvåvägskonstruktion och ambitioner på high-end-nivå. Qln har sina rötter i 1977. Ända från början var grundarnas mål utpräglat audiofilt: att utveckla en högtalare som kunde återge ljudbilden – och då särskilt djupet i ljudscenen – så effektivt som möjligt. Mats Andersen anslöt sig till företaget i början av 1980-talet. Med sin expertis kom han att i hög grad prägla varumärket under de kommande decennierna och blev så småningom delägare. Modellen Qln One lanserades 1981: en liten monitorhögtalare med ett kabinett format som en stympad pyramid, där frontbaffeln lutade svagt bakåt. Denna pyramidform blev ett omisskännligt kännetecken för alla Qln-högtalare – då som nu. Under de två efterföljande decennierna uppnådde Qln kultstatus bland hifi-entusiaster tack vare modeller som Qln Signature samt serierna Reference och Prestige. Högtalarna är kända för sin tidskorrekta återgivning, sina karaktäristiska kabinettformer och sina naturliga klangegenskaper.
År 2003 såldes dock Qln till en svensk företagskoncern. Mats Andersen och grundarna lämnade företaget helt. Under den nya ledningen förändrades varumärkets filosofi drastiskt; det prestigefyllda namnet kom att användas på billigare, massproducerade och konventionella produkter från Asien. Följaktligen förlorade Qln mycket av sin status bland audiofiler. Mellan 2012 och 2013 köpte Mats Andersen tillbaka de fullständiga rättigheterna till varumärket Qln. Han ompositionerade företaget som en exklusiv high-end-tillverkare och återvände till de kärnvärden som ursprungligen hade gjort Qln framgångsrikt – samtidigt som han lyfte dem till en ny nivå genom användningen av moderna material. Från och med 2015 gjorde varumärket en framgångsrik comeback inom high-end-segmentet med en ny generation klassiska modeller, såsom Qln Signature 3 och den efterföljande Prestige-serien.
Låt oss titta närmare på Prestige Three Gen 2: föregångaren, Prestige Three, lanserades 2018 som Qlns första golvhögtalare sedan början av 1990-talet och byggde vidare på arvet från Qln Signature-serien från 1989. Redan vid en första anblick skiljer sig Three Gen 2 från den stora majoriteten av konkurrenterna. Dess mest iögonfallande visuella drag är den svagt bakåtlutade frontbaffeln och den stympade pyramidformen hos den övre delen. Dessa särpräglade linjer är inte bara ett designgrepp, utan tjänar konkreta akustiska syften. Den bakåtlutade baffeln är utformad för att säkerställa perfekt tidsanpassning mellan bas- och diskantelementet genom att placera alla elements akustiska centrum längs en rät linje. Den stympade pyramidformen hos kabinettets övre del minimerar baffelytan runt diskantelementet, minskar kantdiffraktion och dämpar stående vågor inuti högtalarlådan.
Trots att Three Gen 2 inte direkt är någon jätte – den är strax under en meter hög – väger den hela 27 kilogram. Högtalarkabinettet spelar en avgörande roll i detta. Enligt Mats Andersen ska ett högtalarkabinett vara helt inert och inte fungera som en resonanskropp, likt kroppen på ett musikinstrument. När det gäller Three Gen 2 har man drivit arbetet med kabinettets konstruktion till sin spets: medan den första generationen av Prestige Three endast använde det högeffektiva dämpmaterialet Qboard® på vissa kritiska punkter, har Qln nu satsat fullt ut. Hela kabinettet är nu tillverkat av detta exklusiva sandwichmaterial, som tidigare var förbehållet de absoluta toppmodellerna. Qboard består av två lager trä med hög densitet som sammanfogats med ett viskoelastiskt skikt. Skivorna med hög densitet ger massa, medan det viskoelastiska skiktet står för den interna dämpningen. Högtalaren vilar på fyra kraftiga stödben som kan förses med antingen skivformade eller koniska, höjdjusterbara dämpfötter, vilket möjliggör anpassning till olika golvtyper. Qln använder inte standardelement i Three Gen 2. För mellanregister och bas förlitar sig Mats Andersen på ett element från Scan-Speak som tillverkats specifikt för Qln. Även om magnetsystemet och korgen bygger på beprövad teknik från Scan-Speak, är alla ”mjuka” komponenter – från upphängning och kon till dammkåpa – unika, egenutvecklade konstruktioner som tillverkats av Scan-Speak enligt Qlns specifikationer. Som konmaterial använder Mats Andersen kevlar, vilket ger utmärkt intern dämpning och sägs vara i stort sett fritt från egenljud eller klangfärgning. Enligt honom är kevlar särskilt lämpligt för att bibehålla en perfekt tonal balans i det kritiska mellanregistret. Det stora 7-tumselementet är konstruerat för att prestera lika rappt och ofärgat som ett litet 5-tumselement, samtidigt som det levererar den basgrund och rumskoppling som kännetecknar ett stort element.
För diskantregistret använder Qln en 25-millimeters softdome-diskant med bred upphängning – ännu en specialanpassad variant från Scan-Speak. Diskanten arbetar tillsammans med en generöst tilltagen dämpkammare på baksidan; luft kan strömma ut bakåt genom öppningar under själva domen. Kammaren är dämpad med en noggrant avvägd blandning av naturlig ull och syntetfiber, utformad för att eliminera reflektioner av bakåtriktade ljudvågor mot domen. Trots att diskantens uppmätta frekvensgång är linjär ända ner till under 1 kilohertz, låter Mats Andersen delningsfiltret bryta av mot mellanregister/bas-elementet vid en betydligt högre frekvens – omkring 3,5 till 4 kilohertz. Enligt hans uppfattning är en diskant helt enkelt för liten för att kunna flytta tillräckligt med luft i området mellan 1,5 och 3 kilohertz. Att lägga delningsfrekvensen i det registret skulle kanske få en akustisk gitarr eller fiol att låta mycket detaljrik och livlig till en början, men instrumenten skulle förlora känslan av sina träkroppar – och därmed känslan av volym och kroppslighet. Genom att låta det stora 7-tums Kevlar-elementet spela ända upp till 3,5 kilohertz bibehåller högtalaren full kontroll över instrumentens och rösternas autentiska klangkropp och fysiska närvaro. Detta säkerställer att diskanten uteslutande arbetar i det övre övertonsregistret, vilket står för känslan av ”luft” och rymd. Till skillnad från föregångaren använder Three Gen 2 ett delningsfilter av första ordningen (6 decibel per oktav). För Mats Andersen är optimalt fasbeteende i den kritiska övergångszonen mellan mellanregister/bas-elementet och diskanten viktigare än en helt rak frekvensgång; detta tillvägagångssätt ger ett mer avslappnat ljud. Tack vare enkla filter kräver delningsfiltret i Three Gen 2 mycket få komponenter – men dessa är av högsta kvalitet: icke-induktiva kondensatorer för diskantregistret, oljefyllda premiumkondensatorer för basregistret samt spolar med platt tråd på kritiska platser. Komponenterna är hårdkopplade direkt mellan varandra (point-to-point), vilket eliminerar behovet av kretskort. Qln lämnar heller ingenting åt slumpen när det gäller signalvägens sista del: egenutvecklade kablar av massiv koppar med hög renhet sköter den interna kabeldragningen, medan en WBT Nextgen-terminal talar för sig själv.
För placeringen rekommenderar Qln ett avstånd på tre till fyra meter mellan högtalarna och, helst, ett fritt utrymme på minst en halv till en hel meter till sido- och bakväggar. Efter en del experimenterande placerade jag högtalarna cirka en meter från bakväggen och drygt 60 centimeter från sidoväggarna. Avståndet mellan högtalarna (basbredden) är strax under tre meter, och avståndet till min lyssningsposition är ungefär 1,2 gånger detta mått. Jag vinklade också in högtalarna så att diskantelementen riktades direkt mot min lyssningsposition. Vid högtalaruppställning använder jag alltid spåren för kanalidentifiering och fasprovning från test- och inkörningsskivan *Sheffield XLO Test & Burn-in CD*. Three Gen 2 visade sig vara okomplicerad i detta avseende, och jag kunde snabbt hitta en position där högtalarnas ljudbild framträdde med precision och skarpt fokus från mittpunkten mellan högtalarna. Trots det stora avståndet mellan högtalarna uppstod ingen risk för ett ljudmässigt ”hål” i mitten. För det detaljerade lyssningstestet anslöt jag Three Gen 2 till min trotjänare till anläggning, med monoblocken Stax DA-80M (klass A). Jag blev förvånad till en början: i låten ”Act Like You Know” med Fat Larry's Band (*Breakin’ Out* – Qobuz 16/44.1) lät den tunga basgången till en början ovanligt slank, men samtidigt stram och diskret. Som Mats Andersen förklarade för mig använder Three Gen 2 en något okonventionell basreflexavstämning. Medan vanliga datorsimuleringar för en kombination av låda och element som den i Three Gen 2 vanligtvis skulle föreslå en avstämning på omkring 45 till 50 hertz, väljer Mats Andersen en annan väg och stämmer av basreflexporten till en mycket låg frekvens – cirka 30 hert
Som en följd av detta avtar frekvensresponsen hos Three Gen 2 mjukt och kontinuerligt under cirka 100 hertz. Å andra sidan förstärker slutna rum låga frekvenser under 80 hertz på grund av reflektioner från väggar och hörn. Samspelet mellan högtalaren och lyssningsrummet är avsett att ge en mycket linjär och djupt gående basåtergivning, fri från den fruktade bumligheten i det övre basregistret. Detta kan jag bekräfta utifrån mitt eget lyssningsrum. På grund av sin slanka grundkaraktär kräver högtalaren en del tålamod vid experiment med avståndet till väggen för att hitta den optimala placeringen för basåtergivningen. I mitt lyssningsrum visar mätningar att Three Gen 2 sträcker sig ner till cirka 35 hertz från 100-hertzgränsen, med en mjuk och mycket jämn avrullning. Lyssningstester – med spår 43 till 47 från albumet *Audiophile Speaker Set Up* – bekräftar också tydligt denna prestanda. Spåret "Come Together" med Brian Bromberg (från albumet *Wood* – Qobuz 16/44,1) utgör ett krävande test av en högtalares basfundament. Bromberg framför Beatles-låten helt på en akustisk kontrabas. Man hör inte bara instrumentets djupa, fylliga klang utan kan också förnimma det fysiska knäppet i strängarna, fingrarnas rörelser på greppbrädan och resonansen i den massiva träkroppen. Three Gen 2 levererar en djupt gående bas som imponerar med häpnadsväckande snabbhet, precis definition och anmärkningsvärd tydlighet. En liknande bild framträder med låten "Wildfire" av SBTRKT (SBTRKT – Qobuz 16/44,1). Minimalistiska trumrytmer kombineras med sång som har en lätt efterklang och en surrande basgång. Three Gen 2 följer exakt basens pulserande rörelser i det lägre frekvensområdet, vilket gör att de kontinuerliga skiftningarna i klangfärg framträder tydligt och utan ansträngning. I spektrumets övre del förblir mellan- och diskantregistren helt opåverkade, klara och stabila, trots den enorma basenergin.
The Three Gen 2 briljerar verkligen när det gäller att återge sångröster av alla slag. I Sara K.:s ”Stars” (*Hell or High Water* – Qobuz 24/44,1) projiceras hennes karaktärsfulla, uttrycksfulla röst och den akustiska gitarren ut i rummet med en fascinerande, påtaglig tredimensionalitet. Återgivningen har en tydlig botten och organisk värme, samtidigt som slagverkets fina, metalliska skimmer svävar viktlöst och diskret i bakgrunden. Detta kompletteras av en perfekt kontrollerad kontrabas som når djupt ner i de låga frekvenserna utan att dränka låtens intima karaktär i en alltför tung basgrund. The Three Gen 2 bjuder på en äkta ”aha-upplevelse” gällande sångåtergivning när Maria Callas sjunger Habaneran (Georges Bizet: *Carmen*: ”L'amour est un oiseau rebelle” / Habanera – Maria Callas, Orchestre du Théâtre National de l'Opéra de Paris – Qobuz 24/96). Hennes legendariska röst fyller rummet med en fängslande omedelbarhet som känns nästan fysisk. Högtalaren är helt befriad från artificiell hårdhet eller analytisk kyla och förmedlar Callas sköra vibrato och dramatiska energi som en gripande, sammanhängande helhet. Hennes röst har substans, en påtaglig bröstresonans och en organisk värme som går rakt in i själen. Och när operakören kliver in i bakgrunden flyter ingenting ihop till en diffus ljudmatta; ensemblen förblir mästerligt och tydligt skiktad bakom solisten. Denna förnämliga klangbehandling gynnar i hög grad även återgivningen av akustiska instrument. När Narciso Yepes spelar *Suite Española* (*Musica Española* – HDTT 24/352) förenas suverän teknisk skicklighet med magnifik musikalitet. Narciso Yepes tiosträngade klassiska gitarr klingar med en fantastisk rikedom av klangfärger och ett kraftfullt uttryck som gör att man kan förnimma själva instrumentkroppen.
Samtidigt återges ackorden med precision och energi; en utsökt klangkaraktär går hand i hand med en häpnadsväckande dynamik. Lika viktigt för mig är hur väl diskantregistret sömlöst ansluter till det fantastiska mellanregistret. Satsen ”Sommarstormen” (Vivaldi: *Sommaren* / *L'Estate*: III. Presto ur *De fyra årstiderna* – Anne-Sophie Mutter, Trondheim Soloists – Qobuz 24/48) lever högt på den explosiva dynamiken hos både solisten och de medverkande stråkarna. Särskilt i starka, dynamiska passager kan ljudet lätt förlora sin mjukhet och anta en glasartad eller till och med påträngande metallisk karaktär. Three Gen 2 klarar denna utmaning med glans och presterar oklanderligt: den tillför ingen artificiell ljushet för att simulera detaljer som inte finns, utan levererar helt enkelt klangfärger med stor renhet och naturlighet. Särskilt soloviolinen fängslar i varje passage med sin mångfacetterade karaktär genom de olika registren. Lyssnarupplevelsen förblir helt avslappnad och fri från ansträngning.
Vid det här laget bör det inte komma som någon överraskning att även den rumsliga återgivningen håller toppklass. Låt oss ta en tur tillbaka till 1959 och lyssna på Miles Davis ”So What” (*Kind of Blue* – Qobuz 24/192). Den virtuella scenen öppnar upp sig på ett holografiskt sätt, där Miles Davis trumpet är stadigt förankrad i rummet. Man kan nästan förnimma djupet i inspelningslokalen. Högtalarna tycks upplösas i tomma intet och kliver obesvärat åt sidan för att låta de fantastiska musikerna stå i centrum. Three Gen 2 klarar även av storslagen skala. I ”Sorgmarschen” (Gustav Mahler – Symfoni nr 5: I. *Trauermarsch* – Berlinerfilharmonikerna, Claudio Abbado, Qobuz 24-bit/44,1 kHz) framträder en hänförande ljudbild som lyser upp konsertsalens alla hörn. Ljudbilden frigör sig så lätt från högtalarna att de i praktiken upphör att uppfattas som ljudkällor. När hela orkestern kliver in efter det inledande trumpetsolot – markerat av ett kraftfullt *tutti* och mäktigt stöd från pukan – vecklar den enorma orkesterensemblen ut sig obesvärat i hela sin rumsliga bredd och sitt djup. Varje enskilt instruments placering i orkestern går lätt att urskilja. Även instrumentgrupper som är placerade längre bak förblir tydligt definierade och behåller sina exakta positioner, istället för att flyta ihop till en diffus och spretig rumslig illusion. Styrkan i den rumsliga återgivningen ligger mindre i ett spektakulärt djup än i dess imponerande klarhet och ordning. Och när Abbado plötsligt bryter av orkestern, tvärtystnar ljudet som om det skurits av med en skalpell; en djup, kolsvart tystnad fyller omedelbart rummet, och endast salens naturliga efterklang får klinga ut.
OMDÖME
Qln Prestige Three Gen 2 är en enastående högtalare som inte styckar upp musiken i enskilda beståndsdelar, utan förmedlar den som en sammanhängande helhet. Den tilltalar i mindre grad lyssnare som vill granska varje nyans analytiskt, och vänder sig snarare till dem som vill låta sig uppslukas av musiken – hellre än att lyssna på själva högtalaren. Varmt rekommenderad!
Systemkomponenter
Dator SOtM Audio-PC med moderkortet sMB-Q370, klockmodulen sCLK-EX, USB-modulen tX-USBhubIN och nätverksmodulen sNI-1G; musikserver med Intel Xeon E3-1225 3,2 GHz, 4 GB RAM, Windows Server 2019 med AudiophileOptimizer 3.0, linjär nätdel HDPLEX 400W ATX samt linjär nätdel HDPLEX 200W; Diretta Lucia Piccolo Bridge; LattePanda Alpha 864s med Intel 8:e gen. m3-8100y, Diretta Target Bridge och linjär nätdel HDPLEX 200W
Mjukvara JPLAY iOS-app, MinimServer, JPLAY Femto, JPLAY femtoServer, Roon Server
10 MHz-klocka SOtM SCLK-OCX10
USB SOtM USB-hubb tX-USBultra, MUTEC MC-3+ USB
D/A-omvandlare PS Audio DirectStream DAC MK1
Skivspelare Platine Verdier
Tonarm Souther TRIBEAM
Pickup Clearaudio Veritas
Försteg Erno Borbely, Omtec Anturion
Slutsteg Stax DA-80m, Omtec CA 25
Kablar och tillbehör
AIM NA9, NA6, JCAT Reference USB, JCAT Reference LAN, Van den Hul, Analysis Plus Digital Oval Yellow, AudioQuest Eagle Eye digitalkabel, SOtM dBCL-BNC, AudioQuest Niagara 5000, Sortz RCA, Sortz LAN, Sortz BNC
